Mattias Svenssons nyutkomna bok om den svenska alkoholpolitiken.
(Recensionen finns också att läsa på BK Wine Magazine.)
Jag har precis läst Mattias Svenssons senaste bok, ”Så roligt ska vi inte ha det” (vilken underbar titel!), med ett sju sidor långt förord av gastronomen och mathistorikern Edward Blom. Utgiven på Timbro Förlag.
Mattias Svensson är en nyliberal debattör och författare. Han har varit redaktör på magasinet NEO och verksam på tankesmedjan Timbro. En av hans mest kända böcker är ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”
Den här gången tar han sig an svensk alkoholpolitik från början av 1600-talet, fram till våra dagar. Det har varit en speciell upplevelse att läsa denna bok. Stundtals mycket underhållande, men lika ofta djupt deprimerande när man inser vad svenska folket har fått utstå, inte minst i förra århundradet med motboken, kontrollsamhället och folkrestaurangerna.
Mattias Svensson har lagt ner ett imponerande forskningsarbete i sin bok och den är så akademisk att kanske tyvärr inte alla orkar läsa igenom den. Det finns 262 fotnoter, alkoholpolitisk parlör och mängder av källhänvisningar. Boken är mycket välskriven och allt är underbyggt. Det gör att inte ens de mest benhårda nykterhetsvännerna, kan komma med någon egentlig kritik, annat än möjligen att alkoholens skadeverkningar borde belysas mer.
Efter att ha läst Mattias bok så inser man att alkoholpolitiken inte bara handlar om folkhälsan, vilket kan vara lätt att tro. Det har varit många andra drivkrafter bakom de absurda lagar och förordningar som drabbat oss svenskar. Främst är det ekonomiska motiv, men även att politiker så gärna vill styra och ställa över människors frihet. Staten vet alltid bäst och det är bäst att folket rättar sig efter detta! Det har lett till godtyckliga lagar, som i bästa fall gjort väldigt liten skillnad för folkhälsan och i värsta fall varit direkt kontraproduktiva.
För att ta det från början, så anses brännvinet ha kommit till vårt land i början på 1600-talet, med soldater som stridit i Ryssland. Sedan spreds det till vanligt folk genom kyrkan. Både präster och klockare drev krogar och spriten dracks såväl före som efter högmässan. När prästen skulle förhandla med bönderna om ”tiondet”, så hjälpte en och annan sup till att öka generositeten. När kyrkan klagade på det tilltagande kroglivet, så var det inte främst av omsorg för församlingens hälsa, utan för att man inte ville ha konkurrens.
Alkoholen blev tidigt en viktig källa till skatteintäkter. Därför förbjöds under olika tidsepoker böndernas husbehovsbränning och 1855 öppnade staten egna kronobrännerier. I slutet av 1800-talet börjar det formera sig lagar och alkoholrestriktioner som levt vidare långt fram i våra dagar.
Mattias Svensson beskriver ingående nykterhetsrörelsens framväxt i Sverige och hur man tidigt gick arm i arm med politiker från nästan alla partier. Framförallt var det delar av arbetarrörelsen och de frisinnade (Folkpartiet)
som brann för frågan. Ett förslag om totalförbud av alkohol förlorade knappt i en folkomröstning 1922. Men
istället stärktes då den statliga styrningen av hela alkoholbranschen, som inletts av folkpartisten Ivan Bratt efter första världskriget. Inte bara tillverkning och försäljning skulle skötas av staten, utan även import av vin och sprit och förstås försäljningen till restauranger.
Denna bok är som sagt så innehållsrik att det omöjligen går att recensera alla delar. Men mina favoritkapitel är de som handlar om införandet av motboken 1919 och alla de orimliga regleringar detta förde med sig. En stat i staten kom till, som kontrollerade befolkningen vandel och godtyckligt. ”Kontrollstyrelsen” som bildades redan 1908 (och faktiskt inte avskaffades förrän 1971) fick mycket stor makt och kunde godtyckligt bestämma vem som hade möjlighet att handla. Alkoholservering på krogen var lika komplicerat och förde med sig uttryck som ”La Paloma”, ”Två bruna och en vit”, spritspioner och ”bordslöpare”. Den unga generationen idag har inte en aning om vad detta betyder, men de som var med glömmer det inte! Lättgrogg var ett annat begrepp som gick ut att man fick servera 2,5 cl sprit, men den måste vara utblandad med minst 20 cl annan dryck. 1951 beslutade Kontrollstyrelsen att sänka kravet från 20 till 16,3 cl (!).
Motbokssystemet, som alltså höll på tills 1955, var i sig djupt ojämlikt och köns-diskriminerande. Kvinnor fick automatiskt en lägre ranson, var man gift blev det ingen egen motbok. En arbetare som fått för sig att köpa vin istället för brännvin, eller gudbevars en god flaska konjak, riskerade att förlora sin motbok. Likadant med vin. För varje flaska vin så fick man en röd stämpel. Blev det för många sådana i boken hade den fått ”mässlingen” och kunde dras in. Det ansågs inte
att arbetare hade anledning att köpa finsprit eller vin utan de skulle säkert sälja vidare. De välbesuttna i samhället däremot, fick ofta extra tilldelning för att kunna ”representera” på ett ståndaktigt sätt.
Den del i boken som behandlar nutiden är minst lika intressant och skrämmande.
Trots en rad liberala reformer, så dras vi på 2000-talet med en alkohollag som är både omodern och svårbegriplig. Reglerna för hur annonser för vin får utformas, eller vad som får finnas med på en öletikett är talande. Det handlar om förmynderi och inget annat!
Den s k ”Totalkonsumtionsmodellen” används fortfarande i våra dagar för att motivera en restriktiv alkoholpolitik. Modellen går i korthet ut på att ju mer lättillgänglig alkoholen är, desto mer kommer man att dricka och därmed ökar också alkoholskadorna. Varenda gång små förändringar genomförs, som t ex lördagsöppet eller möjlighet att handla vin på nätet, så har nykterhetsrörelsen, och deras stödtrupper i riksdagen, målat upp skräckscenarier om fler trafik-olyckor, hustrumisshandel, barn som far illa och sämre hälsotillstånd för alla medborgare. Verkligheten har dock sett helt annorlunda ut. Konsumtionen sjunker inte minst hos ungdomar, och av den totala alkoholförbrukningen, så minskar spriten stadigt till förmån för öl och vin.
Ändå så används modellen för att motivera varför svenska vingårdar inte tillåts ha gårdsförsäljning eller varför systembolaget inte får utsättas för konkurrens genom licensierade vinbutiker som i Danmark och andra civiliserade länder.
Bokens kanske viktigaste kapitel är dock i slutet då Mattias Svensson beskriver hur ”förmyndarna formerar sig”. Det handlar bl a om det oheliga allians som finns mellan IOGT-NTO och Systembolaget, som alltmer ogenerat agerar för sina egna intressen. Man plöjer ner många miljoner i PR och reklam för att peka på sin egen förträfflighet. Man ”köper” forskning som gynnar deras egen sak, genom dotterbolaget IQ, Alkoholforskningsrådet och CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotika-upplysning. Man försöker påverka politiker med annonser och brev, som när riksdagen skulle rösta om gårdsförsäljning. Genom att polisanmäla vinklubbar och näthandlare försöker man runda EU´s kanske viktigaste princip, om fri rörlighet av varor och tjänster.
Mattias Svenssons bok är därför viktig i dessa tider, när Systembolaget med sina tveksamma metoder förtvivlat försöker behålla sitt monopol. Boken borde vara obligatorisk läsning för politiker och tjänstemän som har att besluta om alkoholfrågor.
Författarens slutord förtjänat att upprepas här:
”Förmynderi är en rolig historia, frihet en roligare framtid!”
Carl-Magnus Hedin